Rädsla!

Min värsta rädsla är att förlora någon jag tycker om. Denna smärta går aldrig över. Sitter djupt inuti. Och jag vet inte hur jag har byggt upp denna rädsla så sjukt mycket.

Om inte Cosmo kommer tillbaka..vet jag inte vad jag gör..sitter här och gråter av bara tanken att han inte skulle komma tillbaka. Det börjar bli mörkt och kallare..Och jag sitter här i Örebro och kan inte göra någonting! Visst jag skulle kunna åka hem. Men hinner inte innan mörkret och det är svårt att veta åt vilken riktning han har gått.

Jag hoppas och ber till gud att få honom att komma tillbaka. Jag klarar inte av tanken av vad som har hänt om vi inte gör det! Djurplågare, påkörd, dör av köld? Ja, jag är fan fucked up på riktigt!